nu står jag på egna ben..
Idag gjorde jag slut med min tant, jag va på hennes kontor för sista gången i mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin att sätta min fot där igen, och kanske aldrig mer se henne? Jag vet inte hur det känns ärligt talat, hon har ju trotts allt varit ett stort stöd för mig i många herrans år, omkring 4-5 år skulle jag kunna tippa på.
Hon har ju faktiskt varit mer än min ekonomi handläggare, hon har varit som en vän eller rättare sagt som en extra mamma.
Hon har alltid funnits där till hands, vad det än gällde, hon har varit med mig i dom värsta stormarna med idioten, stått på min sida och sagt att allt löser sig, hjälpt mig med det mesta i stort sett lärt mig allt jag kan när det gäller ekonomi, jag har alltid kunnat prata med henne och hon har sett på en gång om jag har mått dåligt, låtit mig ta den tid jag behöver med allt, hjälpt mig att acceptera att visa saker kan jag inte ändra på, eller göra om, gjort är gjort.
Fått mig att förstå att jag är en bra mamma, jag har till och med suttit på hennes kontor och gråtit 2 gånger, men det är väldigt länge sen (allt det här gäller en tidsperiod mellan 4-5 år)
Jag har kunnat prata med henne om Hanna, allt jag är rädd för, all oro, sömnproblem, uppfostrings problem, känslan att inte räcka till ja allt i stort sett, jag litade/litar på henne, och jag visste att ALLT jag sa till henne stanna mellan oss, att det inte kom ut till dom andra som jobbade där, utan det som sas i på hennes kontor, stannade där, vilket är väldigt skönt, för oftast är det ju så att alla pratar med alla om allt på det där stället.
Jag kunde självklart prata med henne om glädje ämnen i livet oxå (vilket det vart fruktansvärt mkt av dom senaste åren;)) Jag kan ju helt ärligt säga att när hon fick reda på Tommy, hans existens och att det va på allvar så vart hon uppriktigt glad för min skull, hon ville bara att jag och Hanna skulle få ett bra liv, att vi skulle finna lycka, och jag tror minsann att hon är nöjd nu, för det har gått framåt för mig på den fronten ♥
Idag när jag lämnade kontoret för sista gången så var det med blandade känslor- glädje för att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot där, sorg- för att jag aldrig mer skulle kunna ventilera mig med min "tant"
Jag kommer sakna henne, men allt har en början och ett slut, och här börjar det nya kapitlet i mitt liv.
// Åsa
Hon har ju faktiskt varit mer än min ekonomi handläggare, hon har varit som en vän eller rättare sagt som en extra mamma.
Hon har alltid funnits där till hands, vad det än gällde, hon har varit med mig i dom värsta stormarna med idioten, stått på min sida och sagt att allt löser sig, hjälpt mig med det mesta i stort sett lärt mig allt jag kan när det gäller ekonomi, jag har alltid kunnat prata med henne och hon har sett på en gång om jag har mått dåligt, låtit mig ta den tid jag behöver med allt, hjälpt mig att acceptera att visa saker kan jag inte ändra på, eller göra om, gjort är gjort.
Fått mig att förstå att jag är en bra mamma, jag har till och med suttit på hennes kontor och gråtit 2 gånger, men det är väldigt länge sen (allt det här gäller en tidsperiod mellan 4-5 år)
Jag har kunnat prata med henne om Hanna, allt jag är rädd för, all oro, sömnproblem, uppfostrings problem, känslan att inte räcka till ja allt i stort sett, jag litade/litar på henne, och jag visste att ALLT jag sa till henne stanna mellan oss, att det inte kom ut till dom andra som jobbade där, utan det som sas i på hennes kontor, stannade där, vilket är väldigt skönt, för oftast är det ju så att alla pratar med alla om allt på det där stället.
Jag kunde självklart prata med henne om glädje ämnen i livet oxå (vilket det vart fruktansvärt mkt av dom senaste åren;)) Jag kan ju helt ärligt säga att när hon fick reda på Tommy, hans existens och att det va på allvar så vart hon uppriktigt glad för min skull, hon ville bara att jag och Hanna skulle få ett bra liv, att vi skulle finna lycka, och jag tror minsann att hon är nöjd nu, för det har gått framåt för mig på den fronten ♥
Idag när jag lämnade kontoret för sista gången så var det med blandade känslor- glädje för att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot där, sorg- för att jag aldrig mer skulle kunna ventilera mig med min "tant"
Jag kommer sakna henne, men allt har en början och ett slut, och här börjar det nya kapitlet i mitt liv.
// Åsa
Kommentarer
Trackback
