oroligt.
Jag har kommit på mig själv att jag är sjukt orolig för allt när det gäller fröken Hanna!
Hon börjar ju lekis nu efter sommaren, och då helt plötsligt är min flicka stor?
Då ska hon börja följa med kompisar hem och leka, och jag måste börja släppa efter på kopplet och låta henne vara ute själv och leka, börja låta henne gå till en affär själv, iaf en kiosk eller något liknande, och helt och hållet lita på att hon ser sig för när hon går över vägen, inte leker på farliga ställen, i närheten av vattnet, tågrälsen osv, nog för att det inte går mkt tåg här, men någon gång ibland så kommer det ju ett tåg.
lita på att hon inte följer med någon gubbe, eller något liknande! hur fan ska det gå?
jag får ju ångest bara över att tänka på det!
Jag kommer säkert vara en sån där mamma, som följer efter sitt barn utan att dom vet om det, står och smyger bakom ett hörn på henne hela tiden , bara för att se att hon verkligen klarar sig utan lilla mamma, för tänk om hon skulle ramla och skrapa i knäna? det är nog bäst jag har lite plåster i fickan oxå, om olyckan skulle vara framme, och lite sårtvätt kanske, för säkerhetens skull!
fast om jag skulle tappa bort henne då? det har jag oxå tänkt på! jag ska sy in en sökare i alla kläder som hon har, så ser jag exakt vart hon befinner sig, och är det på något ställe som är farligt så varnar sökaren med ett högt PIP PIP PIP! så då är det bara för mig att rusa ditt så fort jag bara kan! smart va?
Så länge inte Hanna vet om att Mamma har stenkoll på henne och att hon tror att hon är lite mer självständig än vad hon egentligen är, så är det ju ingen fara! hon behöver ju inte veta att mamma finns bakom kröken, skulle jag råka stötta på henne är det ju bara att säga att jag hade vägarna förbi, hon är ju bara 6 år då, så hon har ju inte en fullt utvecklad hjärna, så det går hon nog på, i värsta fall får jag muta henne med en liten godisask och låtsas försvinna igen, vilket jag inte kommer göra, jag gömmer mig bara bakom första bästa krök!
När hon är hos kompisar och leker, kommer jag väl ringa till deras föräldrar var 10 minuter eller så, bara för att se att allt går bra, och att dom inte klättrar på en sten som går högre än en halv meter över marken, och att dom inte sitter framför datorn och chatar med snuskgubbar på msn eller kamrat, eller vad dom nu kan tänkas gå in på för sida.
yes jag är en toppen mamma right ? ;)
Haha nej, förhoppningsvis så släpper jag lite på greppet i takt med att hon börjar göra sig mer självständig, det måste väl ändå vara normalt att vara orolig för såna här saker? eller är jag sjukligt orolig?
aja..
herrå^^
Hon börjar ju lekis nu efter sommaren, och då helt plötsligt är min flicka stor?
Då ska hon börja följa med kompisar hem och leka, och jag måste börja släppa efter på kopplet och låta henne vara ute själv och leka, börja låta henne gå till en affär själv, iaf en kiosk eller något liknande, och helt och hållet lita på att hon ser sig för när hon går över vägen, inte leker på farliga ställen, i närheten av vattnet, tågrälsen osv, nog för att det inte går mkt tåg här, men någon gång ibland så kommer det ju ett tåg.
lita på att hon inte följer med någon gubbe, eller något liknande! hur fan ska det gå?
jag får ju ångest bara över att tänka på det!
Jag kommer säkert vara en sån där mamma, som följer efter sitt barn utan att dom vet om det, står och smyger bakom ett hörn på henne hela tiden , bara för att se att hon verkligen klarar sig utan lilla mamma, för tänk om hon skulle ramla och skrapa i knäna? det är nog bäst jag har lite plåster i fickan oxå, om olyckan skulle vara framme, och lite sårtvätt kanske, för säkerhetens skull!
fast om jag skulle tappa bort henne då? det har jag oxå tänkt på! jag ska sy in en sökare i alla kläder som hon har, så ser jag exakt vart hon befinner sig, och är det på något ställe som är farligt så varnar sökaren med ett högt PIP PIP PIP! så då är det bara för mig att rusa ditt så fort jag bara kan! smart va?
Så länge inte Hanna vet om att Mamma har stenkoll på henne och att hon tror att hon är lite mer självständig än vad hon egentligen är, så är det ju ingen fara! hon behöver ju inte veta att mamma finns bakom kröken, skulle jag råka stötta på henne är det ju bara att säga att jag hade vägarna förbi, hon är ju bara 6 år då, så hon har ju inte en fullt utvecklad hjärna, så det går hon nog på, i värsta fall får jag muta henne med en liten godisask och låtsas försvinna igen, vilket jag inte kommer göra, jag gömmer mig bara bakom första bästa krök!
När hon är hos kompisar och leker, kommer jag väl ringa till deras föräldrar var 10 minuter eller så, bara för att se att allt går bra, och att dom inte klättrar på en sten som går högre än en halv meter över marken, och att dom inte sitter framför datorn och chatar med snuskgubbar på msn eller kamrat, eller vad dom nu kan tänkas gå in på för sida.
yes jag är en toppen mamma right ? ;)
Haha nej, förhoppningsvis så släpper jag lite på greppet i takt med att hon börjar göra sig mer självständig, det måste väl ändå vara normalt att vara orolig för såna här saker? eller är jag sjukligt orolig?
aja..
herrå^^
Kommentarer
Trackback
