Usch, fick en flashback i morse,
kom och tänka på Farmor (vilket jag alltid gör, men inte så intensivt)
Jag tänkte på när vi var barn, när vi firade midsommar med Farmor och Farfar.
Att hon hade krans i håret, det va även hon som lärde mig att göra kransar, nåja någorlunda iaf.
Hennes favorit blomma va solros, hon hade alltid solrosor på sommaren.

Hon va så vacker med sin krans i håret,
hon va så otroligt fin, som en riktigt midsommar äng!

Jag har en sån brutal ångest just nu,
varför vårdade jag inte relationen med henne när hon fortfarande levde?
varför?
Men jag trodde verkligen att hon skulle ha ett evigt liv,
farmor va alltid sjuk, hon var sjuk halva sitt liv.
Jag va så van vid det, hon hade lurat döden så många gånger.
Jag trodde aldrig att hon faktiskt skulle gå bort..


Min stålfarmor♥
du är saknad!

Jag flyger här ifrån i vindens kalla hand
livet är till låns begraver mig i sand
Jag sover likt en sten på strandens kalla rygg
sanden gör mig len, där känner jag mig trygg
Men du.. begrav mig nu
begrav mig nu

jag flyter likt en båt som kastas in mot land
himmlen gör mig våt mot nattens mörka strand
jag söndras mot din fot som trampar ovan snö
ner mot trädes rot i längtan efter tö
men du.. glöm av mig nu
glöm av mig nu

brister ut igen i solen ovan strand
i solens varma regn i trädets varma hand
Men du.. ta ut mig nu
men du släpp ut mig nu

♥

Vi ses på andra sidan!