Idag var vi på rävåsen för överlämningsamtal, det gick bra. Verkar vara jätte duktiga förskolelärare hela bunten och nu känner jag mig faktiskt lite bättre till mods, med det här att hon ska börja skolan, allt blir bra, det kommer gå bra. Innan vi vet ordet av så kommer vi ha en kallelse till BUP och innan vi vet ordet av så kommer hon ha fått en diagnos, en diagnos som kommer hjälpa både henne, oss och alla lärare.

Och nej, jag vill inte att mitt barn SKA vara "sjuk" men vi vet ju att det är något som inte stämmer, och snart får hon den hjälpen hon behöver, och även vi. Det är bättre att komma fram till en sån sak tidigt, än att det blir som med min lillasyster som fick medicin/hjälp när hon va runt 14-16 och desutom var tvungen att hamna på behandligenshem för att få den hjälp hon behövde. Jag känner att jag ska göra allt i min makt för att göra så Hannas liv blir bra, hon ska växa upp till en självständig dam som kan ta hand om sig själv och inte falla för grupptrycket, vilket är riktigt lätt att göra om hon har en bokstavsdiagnos.

Sen ska jag även slå ett slag för alla som måste lägga sig i våra liv, och prata om att vi skaffar barnvakt ofta, för det första skaffar vi inte barnvakt speciellt ofta, men ibland så kan det gå i perioder, och att det blir 1,2,3 helger på raken. Men ett barn som Hanna är väldigt krävande, jag ska citera Hannas pyskolog:

"Att komma hem ifrån jobb/studier när man har ett överaktivt barn, är som att gå på ett nytt arbetspass när man kommer hem, ett arbetspass som aldrig tar slut, alla föräldrar med ett såna barn behöver ta ledig och lämna bort barnen någon gång ibland"

Jag har blivit erbjuden stödfamilj ett otaligt par gånger, men jag har alltid tackat nej, inte för min egen stolthets skull, utan för Hannas skull, så hon ska slippa komma till en familj som hon inte känner. Så länge min mormor finns i livet och orkar så vet jag att hon ställer upp, och om jag ska vara en bra mamma dom restrerande 28 dagarna i månaden så måste även jag få ett break.

Visst vi kanske har barnvakt mer än vad visa "supermorsor" anser normalt, men testa att vara jag en hel dag, eller en hel vecka, aldrig få någon egentid och inte få sova ut en enda gång när Hanna är hemma. Jag vet att en del andra har det så oxå, men det är såna som är spädbarns/småbarns föräldrar. Jag har levt så här i snart 7 år, ensamstånde i 4, och jag har alltid klarat mig själv. Det är nu dom senaste 2 åren som jag har insett vikten av att få andas ut, få sitta i en tyst och lugn lägenhet och bara vara.

Det är nu jag inser för att jag ska må bra, och inte stressa sönder mig och ligga vaken på nätterna och tänka på allt, så måste jag även tänka på mig själv. Hanna är viktigast, det är hon alltid, självklart! Men för att Hanna ska må bra, så måste vi oxå må bra, vi måste kunna ta en paus ibland, utan att folk ska börja snacka bakom ryggen.

jag längtar tills vi kan börja bjuda hem folk/åka hem till folk med Hanna utan att det blir kaos och jobbigt. Jag vet att jag inte umgås speciellt mkt med folk på vardagarna, men min ork räcker inte dit. Hanna blir gappig, skrikig och överaktiv, det är inte roligt för någon och speciellt inte våra gäster.

Men snart, när hon får hjälp att hantera sin orolighet, då kanske man kan börja umgås med folk igen, och jag kan säga att jag längtar som fan dit, det blir ju trotts allt lite ensamt bort i mellan :)

Men först och främst ska jag fokusera på familjens välmående, främst Hannas och ge henne en bra start på hennes nya liv, för snart är det här kapitlet av hennes liv till enda, och nu börjar det ett nytt kapitel som jag hoppas av hela mitt hjärta ska bli ett av dom bästa i Hannas liv.

-Hon blir stor nu. ♥